Elin Lundgren & Petter Pettersson – Head House
Elin Lundgren and Petter Pettersson
HeadHouse
Performance: 8-10 March, 2012
Duration: 3 Hours
Participants: Helena Pataki, Emma Tsirk, Victoria Roos, Filippa Linse,
Emma-Cecilia Ajanki, Josefin Snygg, Kristina Bergel, Ellen Malmberg,
Katarina Ernborg, Kyllike Engström, Hanna Nygren, Märta Helander,
Kirsti Øibakken Pedersen, Selma Kjellsson, Sofia Pontén, Lo Pettersson- Lundgren,
Linda Grantah, Elin Lundgren and Petter Pettersson.Without chronological steering the viewer is released free in a labyrinth of system of eight rooms and paths. Twenty participants wearing animal masks are moving in the system’s given framework and staging course of events that could be taken from a bloody dream or a violent and absurd fable.
Fake laughter, the sound of breaking crockery, piano playing is heard as a non-rhythmic pattern from inside the house. The audience enters one by one into an anteroom. A woman in an owl mask ties a red thread around each person’s wrist. They step further in to a waiting room / Head House. Mute women in animal masks and identical wounds around their neck move closely towards them, and stare in to their faces. The wounded women move around the room as troubled animals, an owl, a fox, a lynx and a wolf. New women enter from another room of the house and change place with some of the women inside the headhouse, which leave out to the aisles and take a precise position in an exact place, and play dead. In a salon two women hold each other tight in an endless dance, accompanied by a lynx boy playing a repetitive tune on a piano. Next door, in a narrow room, a raccoon girl sits on a shelf. She has stacks of gold edged plates beside her. Now and then she drops a plate down on the floor. A gun girl appears from nowhere all around the house, she aims her guns as a duel or a threat at people. In an inner room a fox and a wolf sew together a dead deer, lying on a big table, with a red thread. In the corner a fox lady watches them while she sips on a Bloody Mary, the smell of death permeates the room. A fake laughter is heard from the room next door, two society ladies in badger masks play an absurd laughter game surrounded by taxidermy animals; same menagerie as the masks.
A monotonous voice is heard as a repetitive ongoing mantra over the whole installation. The voice never stops, he repeats again and again words of directions; – forward, forward, straight, behind, left, right, down, on, on, stop, still, forward. Head House is a term from the transport – and railway sector and is used to define the part of the railway station, which not includes the railroad tracks and platforms, but the part that consists of baggage facilities, toilets and waiting rooms. In subway context, Head house is the underground entrance above ground level with stairs and elevator. Lundgren and Pettersson have been inspired by the meaning of the word and interpreted head house in the form of a non-place. A place that points to another direction, another activity. A place that suggests a movement. A place with entries and exits, nooks and meanderings. In extension a place for free thought.
Elin Lundgren (b. 1973 in Stockholm, Sweden) and Petter Pettersson (b. 1972 in Kristinehamn, Sweden) have worked in different forms of visual- and performing arts since 1999. In works that touches upon alienation, violence and failures Elin and Petter accumulate their pieces like living pictures. An absurd raw humor encounters a bare documentary narration. Their intention is obviously political but without pointing out a certain direction. Their common interest lies in the warped and unfulfilled. Both throw light upon universal questions about loss and sorrow in their respective artistry.
Performance: 8-10 March, 2012
Duration: 3 Hours
Participants: Helena Pataki, Emma Tsirk, Victoria Roos, Filippa Linse,
Emma-Cecilia Ajanki, Josefin Snygg, Kristina Bergel, Ellen Malmberg,
Katarina Ernborg, Kyllike Engström, Hanna Nygren, Märta Helander,
Kirsti Øibakken Pedersen, Selma Kjellsson, Sofia Pontén, Lo Pettersson- Lundgren,
Linda Grantah, Elin Lundgren and Petter Pettersson.Utan kronologisk styrning släpps betraktaren fri i ett labyrintsystem av rum och gångar där ett tjugotal aktörer iklädda rovdjursmasker, rör sig i systemets givna regelverk och iscensätter skeenden som skulle kunna vara tagna ur en blodig dröm eller en våldsam och absurd fabel.
Vansinnesskratt, ljudet av krossat porslin, pianospel hörs i ett orytmiskt mönster inne ifrån husets åtta rum. En och en går publiken in i ett förrum. En kvinna med ugglemask knyter en röd tråd runt deras handled och förs vidare in till ett väntrum/ ett head house. Stumma kvinnor i djurmasker och identiska sår runt halsen går tätt inpå. De rör sig runt som oroliga djur, en uggla, en räv, en lokatt, en varg. En ny sårkvinna kommer in från huset och byter med en annan kvinna som går ut i gångsystemet och intar en precis position på en exakt plats, och spelar död.
Två kvinnor omfamnar varandra ömt i en oändlig dans inne i en salong, ackompanjerad av en lodjurspojke på piano. Uppe på en hylla i ett rum intill, sitter en mårdflicka. Guldkantade tallrikar står travade bredvid henne. Hon tar en tallrik och släpper den i golvet. En flicka rör sig i husets gångar och riktar fokuserat sina två pistoler likt en duell mot utvalde motståndare. Längst in i ett rum står en räv och en varg och syr med den röda tråden i en död dovhjorthjort, placerad på ett bord. En rävkvinna ser på från ett hörn medan hon sippar på en drink. Lukten av död är genomträngande. Höga falska skratt hörs från rummet intill, två damer i grävlingsmasker leker en absurd lek omgivna av uppstoppade djur; samma typmenageri som maskerna.
Över hela installationen hörs en monotom röst, som ett mantra. Han upprepar om och om igen riktningsord; – forward, forward, straight, behind, left, right, down, on, on, stop, still, forward. Head House är en term från transport och järnvägssektorn och används där som beskrivningen på den del av en tågstation som inte inrymmer järnvägsspåren eller plattformen, utan den del som består av bagagefaciliteter, toaletter och väntrum. Lundgren och Pettersson har inspirerats av ordets betydelse och tolkat head house i form av en ickeplats. En plats som pekar mot en annan riktning en annan aktivitet. En plats som föreslår förflyttning. En plats med ingångar och utgångar, vrår och vindlingar. Och i förlängningen en plats för en fri tanke.
Elin Lundgren och Petter Pettersson (f.1973 resp. 1972) har arbetat tillsammans med bild- och scenkonst i olika former sedan 1999 och är grundare till publik- och kritikerrosade Lilith Performance Studio i Malmö. I arbeten som ofta berör utanförskap, våld och misslyckanden bygger de sina verk som levande bilder med en absurd rå humor och ett avklätt dokumentärt berättande. Lundgrens och Petterssons intention är tydligt politisk utan att för den skull staka ut någon korrekt och säker väg. Deras gemensamma beröringspunkt ligger i det skeva och ofullbordade. De belyser båda allmänmänskliga frågor om saknad och sorg i sina respektive konstnärskap.
