Emma Pilipon

  • Emma Pilipon - No Fate

Emma Pilipon
No Fate


EN
SV
  • Performance: 8 – 11 December 2010.
    Paticipants: Emma Pilipon, Helena Pataki, Selma Kjellsson and Louise Mullavey.
    Duration: 3 hours.

    No Fate is Emma Pilipon’s own mainstream world, filled with dreams, vanity and self-fulfillment, distilled out of the American pop culture. In four rooms side by side: a TV –studio, a girl room, an exclusive apartment, and a bar, the audience can observe four parallel stories performed by four young women, who are all waiting for, longing for, or actively is trying to reach something better. The women repeats a short course of event over and over again, like favorite film clips taken from TV- series or easily digested Hollywood productions. In the TV studio a TV-hostess is working diligently and seductively in front of the camera trying to reach the TV viewers to call in to her game show. In the adjacent room is the teenage girl who is right in between the borderline of being a girl and a woman. Her emotional state is changing from self-confident, posing in front of the mirror to sad and insecure, seeking her teddy bears comfort. On the other side of the wall we see a seemingly carefree woman in an exclusive apartment. She have it all but wants to find a deeper meaning of life by studying self-help books that are piled up in her room among her branded goods and luxuries things. The artist herself is acting a waitress-actress who is working in the bar following an accustomed pattern of movements while she is waiting for the big breakthrough. The recognition is a fact; we have seen the clips before. The banal scenes that tell us that we haven’t yet reached the goal, that the hope is still there, that the dream is still alive.

    Emma Pilipon’s (b. 1977 in Buggeryd, lives and works in Malmo) big fascination and working material are the things that often are looked upon as shallow and banal. With a sharp eye for details and a genuine interest she adopts the stories of celebrities life’s, the clichés and the kitsch in magazine journalism and invent it to her own narratives. She creates something universal and welcoming of the things we usually keep a distance to or dismiss.

     
  • Performance: 8 – 11 December 2010.
    Paticipants: Emma Pilipon, Helena Pataki, Selma Kjellsson and Louise Mullavey.
    Duration: 3 hours.

    No fate är Emma Pilipons egen mainstreamvärld, fylld av drömmar och självförverkligande, destillerad ur den amerikanska populärkulturen. I fyra rum sida vid sida; en tv-studio, två flickrum och en bar, betraktar åskådaren fyra parallella historier. I alla rummen upprepas ett kort händelseförlopp, likt favoritfilmklipp hämtade från tv-serier eller lättsmälta hollywoodproduktioner. I baren agerar konstnären själv, i rollen som servitisen som lever på drömmen om att en dag lyckas och bli den hon egentligen är; en skådespelerska. Vägg i vägg ser vi en ung kvinna förkovrad i självhjälpsböcker, med en stark ambition att finna och utveckla sitt rätta jag, samtidigt som hon distraheras av alla vackra ting i sin exklusiva lägenhet. Rummet brevid är ett urvuxet barnrum där vi ser hur glappet mellan att vara flicka och kvinna sakta krymper för att snart bli stort igen och hur förtivlat svårt det kan kännas att befinna sig i övergången. Tv-tjejens överdrivet flirtiga mimik fångar snabbt tittaren och kämpar för att till varje pris hålla den kvar. Hon sliter hårt och ger sitt allt med förhoppningen om att rätt person ska upptäcka henne och ge henne den plats i rampljuset hon strävar efter. Publiken kommer nära men släpps ändå aldrig riktigt in, emmellanåt med en känsla av att de inkräktar. Igenkänningsfaktorn är hög, vi har sett klippen förut. De banala scenerna som ska berätta att målet inte är nått, att hoppet finns kvar, att drömmen är vid liv.

    Emma Pilipons (f. 1977 i Buggeryd, bor och arbetar i Malmö) stora fascination och arbetsmaterial är det som oftast betraktas som ytligt och banalt. Med en skarp blick för detaljer och ett genuint intresse tar hon sig an berättelserna om kändisars liv, klichéerna och kitschen i veckotidningsjournalistiken och gör de till sina. Hon skapar något universellt och välkomnade av det som vi annars förhåller oss till med distans och avfärdar.

     

emmapilipon.com


 



Loading